Står svenskt näringsliv hjälplöst inför industrispionage?

I veckan presenterade Säkerhetspolisen sin årsrapport för 2014 med en ovanligt tydlig lägesbild över hotbilden mot Sverige. Mest uppmärksamhet har det ryska spionaget fått där kriget i Ukraina har lett till en dramatisk ökning av verksamheten. Många av målen rör Sveriges försvar och ska ses i relation till andra säkerhetspolitiska aktioner såsom kränkningar av luftrum och vatten. Men även svenskt näringsliv och den civila sektorn står inför ett betydande underrättelsehot. Med hänsyn till beredskap, sårbarhet och internationella samarbeten framstår det ekonomiska hotet som minst lika allvarligt som det säkerhetspolitiska.

Europas underrättelse- och säkerhetstjänster är idag pressade från två håll. På den ena fronten brottas västerländska analytiker och operatörer med rysk revanschism, den islamistiska terrorstaten IS och ett Nordafrika i säkerhetspolitisk berg-och-dalbana. Låt oss kalla detta den geopoliska fronten – den klassiska säkerhetspolitiken med dess mer eller mindre territoriellt bundna hot och intressen.

Den andra fronten – den geoekonomiska – handlar om statens handelsintressen, företagens hemligheter och forskningsframsteg samt hur dessa kan skyddas och stärkas gentemot andra aktörer [begreppen geopolitik och geoekonomi lämnar en del övrigt att önska och jag ämnar återkomma till dem i denna blogg inom kort].

För Sveriges del finns det anledning att oroa sig för detta två-frontskrig på underrättelseområdet. På det geopolitiska området har vi en stor kompetens vad gäller motståndare och deras ambitioner (läs Ryssland), vi väl fungerande internationella samarbeten (minns FRA-debatten) och en tydlig arbetsfördelning mellan relevanta myndigheter.

När det gäller det geoekonomiska underrättelsehotet ser det betydligt sämre ut.

För det första är Sveriges här synnerligen utsatt: vårt samhälles digitalisering, tekniska framsteg och näringslivets internationalisering ökar sårbarheten. ”I längden urholkas Sveriges konkurrenskraft” som Säkerhetspolisen kommenterade industrispionaget förra året.

Trots detta görs förvånansvärt lite. Många länder har valt en offensiv linje när det gäller att assistera sitt näringsliv. Det kan t.ex. handla om skräddarsydd information och riskanalys till exportföretag verksamma utomlands och ett nära samarbete med utsatta branscher hemma. Av oklara skäl – moral, ideologi, naivitet? – har Sverige valt en mer försiktig linje. Även näringslivets branschorganisationer håller en påtagligt låg profil i frågan.

Vad gör då våra underrättelsetjänster mot det geoekonomiska underrättelsehotet?

Sverige har kompetenta underrättelsetjänster. Men ansvaret för att stoppa industrispionage faller mellan stolar. Säkerhetspolisen agerar bara om en annan stats underrättelsetjänst ligger bakom. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten fokuserar på förändringar i omvärlden och säkerhetspolitiska hot mot Sverige. Denna strama uppdelning passar särdeles dåligt eftersom det internationella industrispionaget idag utgör ett komplext cyberhot där kriminella grupper, ”hacktivister” och främmande stater formar oheliga allianser. Den vanliga polisens förmåga att analysera globala kriminella värdekedjor och mota dessa oheliga cyberallianser i grind får antas vara begränsad.

Kanske måste vi då som liten stat förlita oss på internationellt samarbete?

Det blir tyvärr svårt. Belgiens underrättelsechef delade nyligen in utländska underrättelsetjänster i kategorierna vänner, neutrala och fiender. Men detta gäller bara geopolitiken. På den geoekonomiska fronten finns det enligt underrättelsechefen bara en kategori utländska underrättelsetjänster: fiender. Lägg till detta utländska företag, hackergrupper och individer som av olika anledningar vill stjäla information eller störa verksamhet. Är det därför dags att bygga upp en gemensam förmåga för ekonomiskt kontraspionage? Tanken luftades senast av EU-kommissionären Yvonne Reding efter NSA-skandalen. Nej tack svarade medlemsländerna. Det skulle vara som att låta räven vakta hönsgården. En rapport som läcktes av Wikileaks förra året påstår att Tyskland årligen förlorar mer pengar på industrispionage från Frankrike än från Kina. Så räkna inte med någon ”ever closer union” på detta område. Inte ens åt väster kan Sverige stå med ryggen fri. I Edward Snowdens dokument framgick hur intresserad NSA var av at bevaka den svenska högteknologisektorn.

Sammantaget så är det på det geoekonomiska fältet oklart vem fienden är, oklart vem ens vänner är och oklart vem som ska hantera problemet.

Det sägs att en liten, kunskapsintensiv exportnation är beroende av öppenhet. Kanske borde denna öppenhet i Sveriges fall kombineras med en rejäl dos realpolitisk medvetenhet vad gäller industrispionage. Förhoppningsvis kan Säpos rapport och deras nya relativt öppna förhållningssätt öka medvetenheten om dagens underrättelsehot. För just nu utgör Sverige en högst levande måltavla.

Björn Fägersten

Mars 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *