Politisk risk längs Sidenvägen

Medan Europa fokuserar på Trump, Putin och problem på hemmafronten så bygger Kina om den euroasiatiska geografin, ett infrastrukturprojekt i taget. Genom att sätta standarder samt kontrollera flöden av produkter, data och personer kan Kina med sina projekt bygga in ett långsiktigt inflytande med konsekvenser för Europas politik, ekonomi och säkerhet.

I Sverige och Europa fokuseras det idag främst på hur Kinas investeringsstrategi kan hanteras på hemmaplan. Detta är nödvändigt men inte tillräckligt. I DI skriver jag om hur kinesisk geopolitk kan hanteras längs den nya Sidenvägen. Ett mer strategiskt perspektiv på frågan är en förutsättning för att europeiska intressen ska kunna säkras på sikt.

Läs mer här!

 

 

 

After Brexit we need a new security and solidarity pact

Brexit will produce new barriers for European politics, mobility and markets. That was indeed the aim, at least from some of the leavers. But Brexit will also put up new barriers for European security cooperation, which is more of a collateral damage. Both the UK and EU have every reason to minimize this damage and allow for a close future relationship on security and defence. That would best be accomplished through a wide selection of issue specific arrangements together with a more political declaration on solidarity and security.

The risks to security cooperation that are caused by Brexit span the full spectrum of activities wherein the EU engages. In areas such as crisis management, foreign policy coordination, counterterrorism, cyber security and combatting organized crime, the UK’s resources will be missed. At the same time, the UK might be cut off from important sources of information – such as the databases of Schengen and Europol – and miss the opportunity to affect the policies of other European states as well as outcomes on the ground. On a more general level, the most serious risk of Brexit is that the EU and the UK are drawn apart in their geopolitical outlooks. From the perspective of European security, such strategic divergence would make it more difficult to unite on issues such as Russia, the MENA region and the relations between EU and NATO. Finally, it is highly possible that Brexit will severely hurt the British economy and thus affect the country’s contribution to European security, whether through the EU or via NATO.

Despite the sometimes harsh rhetoric surrounding the Brexitnegotiations, there seem to be a recognition that most of the cooperation in the security field will be of relevance for the UK after it formally has left the union. The DExEU’s future partnership paper on foreign policy, defence and development, published in mid-September 2017, gave a clear message to the remaining EU member states that, despite Brexit, the UK still wants to maintain broad cooperation within the framework of the Common Security and Defence Policy (CSDP). The partnership paper goes into detail on how the UK wishes to have a “deep and special partnership” with the EU, for example by making military capabilities and assets available for EU crisis management missions (e.g. the Multi National Headquarters at Northwood) and through “close consultations” on foreign policy issues. In addition, the paper states that the UK wishes to join and contribute to the European defence fund, which aims to strengthen the European defence industry through multinational capability development projects.

Meanwhile, the EU position on post-Brexit cooperation with the UK within the security and defence realm has not yet been clearly expressed, which is largely the result of EU member states not wanting the issue to interfere with the ongoing Brexit negotiations. However, in the recently established EU-cooperation of defence — Permanent Structured Cooperation (PESCO) — there is some indication that the UK will be given a special role within the CSDP post-Brexit. The notification letter states that third states may be allowed to participate in PESCO projects if they provide “substantial added value to the project” and “meet more demanding commitments” than the ones that PESCO members themselves must live up to. In other words, there is still a large room for manoeuvre for the EU member states to decide how they wish to structure their future relationship with the UK in the area of security and defence.

Making full use of this constructive agenda, there are several ways that the UK and EU could cooperate post-Brexit.

In the field of intelligence and counter-terrorism, the EU27 would be well advised to incorporate managers and analysts from the UK at Europol and to find a bespoke arrangement allowing them direct access to databases in order to maintain current levels of interaction.

A similar solution should be sought at the EU’s intelligence hub IntCen where the UK could be allowed to keep staff that could then feed intelligence into the system and take part of joint analytical products. It is also important that other areas of cooperation which are not part of the EU, such as the decentralized Counter-terrorism group, are not made into EU agencies in order to avoid making EU-UK cooperation unnecessarily cumbersome. In the foreign and security policy area, the EU could also offer the UK permanent deliberation and policyshaping roles within the PSC, although they would naturally lack veto or voting rights. One can also envision the secondment of staff and expertise within the External Action Service. While all this – together with issue specific solutions in areas such as sanctions, cybersecurity, disinformation etc. – would remedy some of the harm caused by Brexit, it runs the risk of fragmentizing and de-politicizing security cooperation.

Just as the various EU-UK trade and investment agreements will most likely be grouped in a future comprehensive free trade agreement after Brexit, it would be helpful to also group and develop future security and defence cooperation within a dedicated framework. Such a framework should include a political manifestation of solidarity and cooperative benefits. At the very least, The EU and the UK should issue a guiding declaration of solidarity and shared interests. A more ambitious alternative would be to find ways for the UK and the EU to sign a solidarity clause mirroring the substance (but not the processes) of the two existing solidarity clauses of the EU. A bespoke deal like this would clearly acknowledge the UK’s importance for the safety and security of Europe and increase security for all European countries. Still, it would not create unnecessary risk of contagion. Indeed, it seems farfetched that members without the UK’s specific ideational background would prefer an agreement that essentially mirrors EU membership without voting rights.

This text was originally published in the Baltic Rim Economies Journal available at https://www.utu.fi/en/units/tse/units/PEI/BRE/Documents/BRE_4_2017.pdf

Företagets politiska omvärldsanalys – rätt verktyg till rätt problem?

Näringslivet har ett allt större behov av information om politiska utvecklingar och trender i omvärlden. Under decennier har det för detta ändamål byggts upp kompetens för omvärldsanalys. Dagens omvärldsanalytiker står dock inför en paradox. Det allt mer dominerande perspektivet för hur omvärlden påverkar oss – den geopolitiska skolan – bygger på klara antaganden om vad som är betydelsefullt: territorium, stater och materiella strukturer. Men de verktyg för att studera omvärlden – big data, sociala medier, användargenererad information etc – som digitalisering och globalisering har möjliggjort fokuserar snarare på territoriell flyktighet, icke-statliga aktörer och sociala strukturer. Antaganden om vad som förklarar vår politiska omvärld befinner sig med andra ord i konflikt med våra nya verktyg för att studera omvärlden. Är denna klyfta ett hinder för en effektiv omvärldsanalys? Eller kan våra nya verktyg i stället ge en djupare förståelse av omvärlden, även på geopolitikens område? I denna post resonerar jag kring dessa frågor och vad vi kan tänkas lära av dem.

Ett geopolitiskt paradigm?

Eurokrisen, Arabiska våren och effekterna av Rysslands alltmer aggressiva politik har dominerat mediabevakningen de senaste åren. De är exempel på politiska omvärldsförändringar med stor effekt på näringslivets villkor, även i Sverige. Våra sammankopplade ekonomier och det faktum att viktiga marknader framträder i regioner som är instabila och konfliktdrabbade betyder att näringslivet har ett behov av kunskap om sin politiska omvärld.
Efter det kalla krigets slut har ett liberalt perspektiv på internationell politik varit dominerande, i alla fall inom näringslivets omvärldsanalys. Något förenklat består det av antaganden om globaliseringens förmåga att göra stater beroende av varandra, om demokratiseringens positiva effekter på staters beteenden och om den internationella handelns nyttogenererande egenskaper. Centralt här är antaganden om att allt tätare och snabbare internationella interaktionsmönster och informationsflöden har förändrat betydelsen av tid och rum. Detta – om än implicita – perspektiv har under de senaste åren fått hård konkurrens av den geopolitiska synen på internationell politik. Investors VD Börje Ekholm proklamerade i en intervju 2014 att geopolitiken var tillbaka. Han utvecklade senare sitt resonemang och förklarade att ”Det har länge fokuserats på makro- och ränteläget, men framöver kommer det geopolitiska läget stå i fokus när företagens framtid analyseras.” (SvD, 24 april 2014) Han fick snabbt medhåll från Dagens Industris krönikör Johan Wiktorin som beskrev hur: ”Många av de större handelsavtalen med regeringar inblandade, ändrade diplomatiska relationer och militära samarbeten runt om i världen har geopolitiska realiteter och ambitioner som utgångspunkt. Genom att bättre förstå hur dessa hänger samman kan svenska ministrar, riksdagsledamöter och näringslivsföreträdare bättre värdera riskpremier för olika slags investeringar, men också förutse nya handelspolitiska möjligheter uppenbara sig i framtiden”. (Dagens industri, 29 april 2014)

Denna nyvunna vurm för geopolitiska perspektiv är ingen svensk uppfinning. I amerikansk affärspress har listor över årets största geopolitiska risker varit ett återkommande inslag, en ny undergrupp till världsekonomiskt forum i Davos bevakar geopolitiska risker för näringslivet, nischade konsultbolag erbjuder geopolitisk riskanalys och titlar såsom ”Geopolitics for Investors”  går att köpa på flygplatsens bokhörna. Uppsvinget för geopolitisk analys är även väl dokumenterat inom statsvetenskaplig forskning.

Geopolitik vs globalisering

Vad innebär det då att anlägga ett geopolitiskt perspektiv på omvärlden? Geopolitik utgår från att intressen (och därmed intressekonflikter) är territoriellt bundna. Då territorium är något som tillfaller stater blir dessa då de centrala politiska aktörerna. Geopolitik kännetecknas därmed av staters återfunna intresse för territorium, kamp om naturresurser och nollsummespel. I denna nya värld är även ekonomin en självklar arena för maktutövande. Geopolitikens essens framstår kanske som tydligast om man ställer dem i relief mot sina motperspektiv: tron på globaliseringens makt att upplösa territoriernas betydelse, mänsklig handlingskraft som förklaringsfaktor eller andra strukturella faktorer än geografin såsom klass, ras, normer ideologi etc. Sammanfattningsvis kan man konstatera att ett perspektiv som premierar statsperspektiv, territoriets betydelse och en materialistisk förståelse av makt får en alltmer dominerande roll inom näringslivets syn på omvärlden.
Den andra utvecklingen av intresse står att finna inom omvärldsanalysen och dess metodik. Det senaste decenniet har utvecklingen på detta område fått en tydlig skuts av digitaliseringens möjligheter. Redan under 00-talet började företag, NGOs och forskningsinstitutioner ta fram metoder för att i realtid följa konfliktfaktorer och politiska och sociala utvecklingar i olika länder. Ett exempel är The Global Data on Events Location and Tone (GDELT) som samlar konfliktdata i realtid och ett annat är det användargenererade kartdatabasen Ushaidi som sammanställer olika former rapporter och uppgifter från vanliga användare i Östafrika. Idag är allt fler av dessa verktyg tillgängliga för allmänhet och näringsliv till ingen eller låg kostnad. Till sådan aggregerad realtidsdata kan läggas egna plattformar såsom drönare som t.ex. Världsbanken använder för att kartlägga och förutse risken för översvämningar och relaterade sociala problem. Omvärldsanalys möjliggör idag stora kvantitativa kartläggningar i realtid, direktkontakt med relevanta befolkningssegment genom sociala medier och egen inhämtning genom kostnadseffektiva plattformar. Med andra ord har vi idag verktyg för att följa och förstå politiska och sociala utvecklingar i andra länder genom att fokusera på ett brett spann av aktörer, normer och åsiktsyttringar. Omvärldsanalysen är alltså globaliserad sett till dess grundläggande antagande (vad är viktigt) och analysenheter (vad bör analyseras för att förstå det som är viktigt).

Paradoxen

Och häri ligger med andra ord paradoxen: Å ena sidan så har den geopolitiska synen på omvärlden blivit allt mer framträdande inom näringslivet. Med detta perspektiv följer antaganden om staters centrala roll, gränsers betydelse, klassisk maktpolitik och materiella faktorers förklaringskraft. Å andra sidan så är näringslivets nya verktyg för omvärldsanalys – big data, sociala medier och realtidsanalys – inriktade på att analysera faktorer som direkt motsäger geopolitikens logik. Här står gränslösa flöden, icke-statliga aktörer och sociala rörelser och strukturer i centrum. Fokus ligger på de processer som både fötts ur, och är del av globaliseringens och digitaliseringens mekanismer. Näringslivets nya världsbild befinner sig med andra ord i konflikt med näringslivets nya verktyg för att studera omvärlden. Hur påverkar detta näringslivets förståelse av omvärlden?

För det första är kanske en brasklapp på sin plats: det finns såklart företagare som fortfarande är ”globalister” snarare än geopolitiker. På samma sätt finns det företagare med en geopolitisk utblick som använder mer traditionella metoder för inhämtning och analys och därmed slipper undan paradoxens dilemma.

Men som två trender på eventuell kollisionskurs är problematiken värd att fundera kring. Hur förhåller sig en geopolitisk världsbild till globaliserad metodik för kunskapsinhämtning? Befinner de sig i konflikt eller är de snarare komplementära?

Ett sätt att se det är att geopolitiken inte har trängt undan globaliseringens mekanismer utan lagt sig som ett raster ovanpå. Utmaningen för företagens omvärldsanalys blir då att anpassa analysverktyg efter situation och plats. Ibland kanske modern omvärldsanalys har en annan tillämpningsdomän det geopolitiska omvärldsperspektivet – d.v.s., de belyser olika delar av en empirisk verklighet. Vid andra tillfällen, eller på andra marknader, kan fokus på samhällsaktörer och gränsöverskridande politiska fenomen snarare ge additiv förklaringskraft till geopolitikens förklaringsfaktorer, där de kombineras till en mer heltäckande förklaring av en trend eller utveckling. Slutligen kanske dagens moderna verktyg kan förklara, eller i alla fall blottlägga, den geopolitiska världens logik, tänk t.e.x. på hur användargenererade plattformar såsom Bellingcat har bidragit till kunskap om hur Ryssland agerar i Ukraina och Syrien. Tydligt är i alla fall att dagens omvärldsanalytiker har all anledning att fundera på de antaganden deras arbete bygger på och vad deras verktyg kan berätta om omvärlden.

Hög tid för strategisk kraftsamling

I takt med att kriserna avlöser varandra vid och innanför Europas gränser pågår det inom EU just nu ett arbete med att ta fram en ny utrikes- och säkerhetspolitisk strategi. Parallellt med detta har statsminister Stefan Löfven talat om vikten av en nationell säkerhetsstrategi och samlat partiledare för inledande diskussioner om en sådan. Det är angeläget att dessa processer kopplas ihop och att Sverige tar ett helhetsgrepp över de intressen och värden som landet vill säkra – dels vad vi måste göra på egen hand, dels i samarbete med andra.

EU ska få en ny säkerhetsstrategi. På EU:s toppmöte i juni fick utrikeschefen Federica Mogherini uppgiften att till nästa sommar arbeta fram en ”global EU-strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken”. Den nuvarande strategin från 2003 haltar betänkligt vad gäller mål, medel, omvärldsfaktorer och det faktum att EU nu har betydligt fler medlemmar. Förutom att tiden runnit ifrån den är det svårt att se hur strategin i praktiken åtgärdat det grundläggande problemet för EU:s utrikespolitik – den politiska viljan att använda existerande verktyg. Det kan såklart tyckas paradoxalt att ta sig an ett ambitiöst strategiarbete i en tid när multipla kriser rubbar förtroendet för unionen. Men det är viktigt att motverka den politiska reflexen att enbart fokusera på nuet i turbulenta tider. EU har tidigare tagit stora kliv just i kristider och en tydlig idé kring vad EU vill på det utrikespolitiska området skulle onekligen underlätta i ett läge när kontinentens säkerhetspolitiska karta dramatiskt ritas om. För Sverige – som länge har förespråkat att nuvarande strategi ska uppdateras – är processen en framgång. Sverige var finansiär till ett projektet European Global Strategy med syfte att ta fram en prototyp för just en global strategi för unionen med brett säkerhetspolitiskt fokus (publicerad 2013).

Även inom Sverige finns alltså strategiska ambitioner, men såväl startpunkt som leveransdatum är oklara. Statsminister Stefan Löfven talade i årets första partiledardebatt om behovet av en nationell säkerhetsstrategi. Denna strategi ska, enligt den knapphändigt tillgängliga informationen, vara bred till sin karaktär. I årets regeringsförklaring talades det om ”en tydlig politik för Sveriges säkerhet”. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar listades som relevanta teman. Alliansens partiledare har redan deltagit i inledande diskussioner och fler lär följa.

Vad för sorts strategi har då Sverige nytta av – hemma och inom EU? Strategi är en långsiktig idé om hur medel ska anpassas och användas för att nå övergripande mål. Stater som formulerar strategier för sin utrikes- och säkerhetspolitik brukar välja endera av två modeller.

Det ena är att gå igenom tänkbara negativa utfall – faror och icke önskvärda utvecklingar –föratt undvika eller hantera dessa. Ett sådant perspektiv – risk management – kan upplevas som mer realistiskt för ett litet land. Det aspirerar inte på att förändra omvärlden utan utgör snarare en reaktion på omvärldsförändringar. Men det blir en politik styrd av händelser och andras beslut. Ambitionsnivån blir låg eftersom riskerna ofta inte materialiseras: vetskapen om att strategin troligen inte kommer att testas i skarpt läge lämnar fältet öppet för papperstigrar och teori utan praktik.

Den andra och mer ambitiösa modellen går ibland under benämningen grand strategy och syftar till att tydligt identifiera positiva utfall – i form av övergripande intressen eller värderingar – och precisera hur dessa ska värnas eller realiseras. Ett lands alla instrument mobiliseras för att nå målen och alla kan med tiden se hur man lyckats. I tider när resurserna är knappa har en sådan målbaserad strategi även fördelen att politiker tvingas prioritera – vissa intressen eller värden måste få vara viktigare än andra.

Såväl Sverige som den Europeiska unionen skulle vara betjänta av en strategi av det senare slaget inriktad på vad man vill åstadkomma.

För EU:s del skulle en sådan strategi klargöra i vilken grad våra mest grundläggande intressen är gemensamma för medlemsländerna. EU syftar, enligt fördragen, till att ”främja freden, de egna värdena och folkens välfärd”. Samma principer ska vägleda EU:s utrikespolitik. Genom att fråga vad EU är beroende av för att säkra dessa syften kan man formulera en lista över grundläggande europeiska intressen. Om man gör så kommer man snabbt att möta insikten om att det interna perspektivet – hur värnar vi till exempel mänskliga rättigheter inom unionen – är avgörande även för det externa: trovärdigheten i vår utrikespolitik. Att man identifierar gemensamma intressen innebär inte att dessa alltid kommer att följas. Men det kommer att göra det tydligare i de fall då kortsiktiga vinster får företräde framför långsiktiga: drivande aktörer kan avkrävas argument när så sker. Självklart kan man ifrågasätta om EU:s medlemsstater mäktar med att slutföra denna strategiska process – och dessutom leva upp till den i praktiken! – i tider när vi får dagliga kvitton på bristande enighet. Desto viktigare då att processen får en tydlig förankring i huvudstäderna snarare än utvecklas till en ren Bryssel-övning där alla lösningar stavas ökad centralisering.

Även hemma i Sverige skulle en tydlig uppställning av nationella intressen vara välgörande. Det är högst sannolikt att det vi identifierar som svenska intressen till stor del sammanfaller med de europeiska. Erfarenheten av att formulera sina viktigaste mål brukar är att det brukar leda till en tillnyktring: allting är helt enkelt inte lika viktigt. I ett läge när många av våra medel diskuteras och ifrågasätts – till exempel våra internationella samarbeten, vår egen militära kapacitet, vårt samhälles motståndskraft och vår ekonomis styrka – skulle det underlätta om våra grundläggande mål var tydligt formulerade.

Inom EU har Sveriges diplomater framgångsrikt satt den nya strategin i rullning. Men när det gäller att föreslå konkret innehåll har det varit svårare. Till stor del ligger detta utanför diplomatins område – det krävs nu tydliga ställningstaganden från den politiska nivån om EU:s globala prioriteringar. Den parallella processen mot en svensk säkerhetsstrategi är å andra sidan tydligt politiserad: med samtal på partiledarnivå. Jag fruktar att den knappast lär leda fram till den konkreta strategi som – får man anta – är processens slutmål. Därför vore det en stor fördel om Sveriges inspel till EU:s strategiska arbete kopplades ihop med vår egen strategiska process. Det är i grunden samma frågor som ska besvaras. Möjligheten att påverka EU:s svar på dessa frågor kan ge en hävstångseffekt till svenska intressen. Detta måste realiseras i ett format som tillåter öppna men effektiva diskussioner om svenska intressen och värderingar, och hur de ska värnas hemma och inom EU. Regeringen borde alltså skyndsamt ta ett helhetsgrepp kring våra utrikes- och säkerhetspolitiska intressen så att såväl Sverige som EU får tydliga och ambitiösa strategier till grund för sin politik.

Sommaren med Grekland – risk, ansvar och rättvisa i skuggan av Grexit

Greklands öde har löpt som en följetong i sommarens tidningar. Lagom till industrisemesterns slut godkändes det tredje stödpaketet av såväl Greklands parlament som Eurogruppen. Än en gång har det visat sig att det mest sannolika scenariot för europeisk politik ALLTID är en mustig nattmangling som resulterar in en halvlösning som inte lämnar något helt nöjd men som tillåter projektet att tuffa på ett tag till. Det faktum att såväl risk som ansvar blivit oklara under krishanteringens förlopp borgar för fortsatta problem då en rättvis lösning ter sig allt mer svårfunnen.

De experter som i vanlig ordning utlovade ett grekiskt utträde ur valutaunionen kan gärna läsa ett tidigare inlägg om vad man förhoppningsvis kan lära av felaktiga EU-gissningar. Det ska dock sägas att Greklands euroöde är en särskilt snårig historia där till och med de förhandlande parterna verkar förvånade över sitt nästa drag.

Konflikten mellan Grekland och dess gäldenärer påminner på ett sätt om konflikten mellan Israel och Palestina: alla vet ungefär vad en långsiktig lösning måste bestå utav men ingen av parterna kan mobilisera politiskt stöd för vägen dit.  Kvar blir då en smärtsamt utdragen skuggdans. I det grekiska fallet tror jag att det till stor del beror på de radikalt olika uppfattningarna om hur krisen hanterats hittills.

Fram till det första räddningspaketet 2010 är Greklands öde hyfsat oomstritt. Landet hoppade på eurotåget med hjälp av friserade siffror. Andra länder såg mellan fingrarna pga symbolvärdet av att vårt ”civilisatoriska kärnland” tog del i unionens största prestigeprojekt. Väl inne i klubben kunde grekerna låna pengar till samma låga ränta som tex Tyskland – i tron att euron verkligen utgjorde en Ekonomisk och Monetär Union värderades den politiska risken till noll. För Grekland som under 90-talet hade fått betala dyrt för lån blev skillnaden dramatisk. En lång lånefinansierad fest tog sin början. En rad ekonomiska, kulturella och politiska faktorer kan förklara partyhumöret. De övriga festdeltagarna var t.ex. tyska banker som ville få avsättning för det kapital som det tyska handelsöverskottet genererade.

Festen fick ett abrupt slut i och med den internationella finanskrisen som snabbt spred sig till Europa. En vattendelare var när EUs politiker förklarade att banker i kris var ett problem för det land bankerna befann sig i – inte för eurozonen som ett kollektiv. Den politiska risken, som hade setts som obefintlig, fick nu räknas upp i länder med krisande banker. Greklands räntor steg dramatiskt och möjligheten att betala av på de lån man dragit på sig de senaste åren sjönk lika snabbt. Krisen var ett faktum.

Efterfesten och uppstädningen som följde på lånefesten är till stor del det som genererar så skilda perspektiv idag. Anledningen är att begreppen risk och ansvar blivit så kullkastade. Ansvaret för Greklands ansvarslösa politik under de tidiga euroåren vilar tungt och tydligt på grekiska politiker. Risken som denna lånefest innebar är däremot delad. Normalt sett tar den som lånar ut pengar risken att inte få tillbaka dessa. Den som lånar pengar och inte kan betala tillbaka tar risken att inte få låna igen. Hanteringen av Greklands eurokris kullkastade båda dessa fundament.

I det första räddningspaketet 2010 fick Grekland stora summor från eurozonens skattebetalare som till stor del gick till att lösa ut privata långivare, t.ex. tyska och franska banker. Varför fick oskyldiga skattebetalare axla kostnaden för den risk som privata långivare tagit på sig? För att alternativen uppfattades som än värre: alltför stora bankkrascher hade också påverkat skattebetalare och en full grekisk betalningsinställning (istället för den ”hair cut” som de privata långivarna trots allt fick utstå) hade pressat upp räntenivåerna i andra, större krisekonomier såsom Italien och Spanien. Som villkor för denna transaktion av skattemedel fick Grekland gå med på en långtgående åtstramningspolitik (som efterhand fick statsskulden att öka i förhållande till den sjunkande BNP) och beslutsfattande under översyn från de långivande institutionerna. Sedan dess har Grekland fått nya lån, delvis för att kunna hantera de gamla. Samtidigt har räntenivåerna pressats ner med löften från ECB om att göra vad som helst för att skydda sin valuta. Sättet som Greklands kris har hanterats har alltså flyttat kostnaderna från risktagarna till skattebetalare, samtidigt som Grekland fått hjälp att försätta låna pengar. Begreppen risk och ansvar har urholkats.

Från denna snåriga process kan två narrativ, båda med viss grund i verkligheten, härledas. Det grekiska om att landet ”offrades” för att rädda utländska banker, andra länders finanser och valutaunionens integritet. Det tyska om att andra länders skattebetalare under år fått betala notan för att grekerna levt över sina tillgångar. Förstärk ditt narrativ med nationella nidbilder om arbetsskygghet/nazism etc och klyftan mellan parterna är snudd på oöverbryggbar.

Att den grekiska soppan i Sverige har fått karaktären av en höger/vänster-fråga säger mer om vår oförmåga att på allvar diskutera europafrågor än problemet i sig. Snarare än att moralisera om ordning och reda, spara och slösa etc kan man konstatera att flera ståndpunker från den polariserade debatten är fullt kompatibla: ja – grekiska politiker har under decennier svikit sitt folk och det är märkligt att grekerna inte själva kräver mer av sina politiker, ja – mycket av den ”hjälp” Grekland har fått har till stor del syftat till att avhjälpa problem utanför landet, ja – eurozonens bristfälliga konstruktion har accentuerat strukturella problem inom flera europeiska ekonomier, ja – Tyskland har en ekonomisk modell med ett permanent överskott i bytesbalansen som kräver att någon annan har ett underskott och ja – det är svårt att se en lösning som inte både innefattar skuldlättnader, strukturella reformer och fortsatt reformering av eurosamarbetet.

Vad gäller det senare så finns det all anledning för svenskar att fundera på hur man bör navigera inom ett europasamarbete som blir alltmer uppdelat. Om detta skrev jag en rapport 2011 – en omläsning idag visar hur lite som har förändrats trots de senaste årens dramatiska händelser. Vad gäller Grekland så finns det tyvärr all anledning att anta att sommarens följetong får en fortsättning inom kort.

 

Att gissa om EU:s framtid utan att titta bakåt

Med det brittiska valet avklarat påbörjas nu en ny säsong av EU-gissning, där tvärsäkra uttalanden om kriser, uppbrott och utträden kommer att hagla. Många sådana analyser borde börja med frågan: Varför hade jag så fel sist?

I dagens DI kan man läsa att ’Storbanken tror på ”Brexit”’. Det är Deutsche Bank som har startat ett gediget arbete med att analysera och förbereda sig inför ett brittiskt utträde ur EU. Det låter på alla sätt rimligt även om det – som en amerikansk bankman uttrycker det i artikeln – är svårt att veta exakt vad man ska förbereda sig på.

Detta ger dock en föraning om vad det kommande åren kommer att fylla ekonomisidorna med: tvärsäkra förutsägelser om när/hur/varför land X kommer att lämna Euron/EU. Många av de chefsanalytiker/chefsekonomer/krönikörer/åsiktsproducenter som ivrigt kommer att deltaga är precis samma aktörer som för några år sedan inte bara kunde förutsäga Greklands/Spaniens/Italiens/Finlands(!) utträden utan även exakta datum för dessa. Nåväl, alla kan ha fel, minnet är kort och det räcker ofta med att ha rätt en gång för att få orakelstatus. Det är med andra ord fullt rationellt av dessa aktörer att hoppa på tåget igen.

För den som är seriöst intresserad av att sia kring EU:s framtid finns det däremot anledning att fundera över de senaste årens felgissningar. Den ledande frågan för många borde då inte vara varför vi hade så fel utan varför vi var så säkra på att vi hade rätt.

Min egen erfarenhet från ett antal expertpaneler och rapportskrivande är att alltför många hade ett – som jag kom in på i ett tidigare inlägg – ensidigt fokus på ekonomin eller juridiken. ”Det kommer inte gå, fördragen förbjuder länderna att ta på sig varandras skulder”, ”den lösningen skulle bryta mot stabilitetspakten”, ”det skulle vara ekonomiskt självmord att stanna i Eurozonen under dessa förutsättningar”, ”pengarna tar slut dag x vilket automatiskt tvingar fram beslut y” etc etc. Insikten att EU i grunden binds ihop av politik och att regler och fördrag bara är en föränderlig manifestering av detta tog lång tid att sätta sig. Att ett ekonomiskt självmord för många politiska aktörer är långt mer attraktivt än ett politiskt självmord var inte uppenbar för alla. Att nästan ingenting inom politikens värld automatiskt leder till något annat var en nyhet för många.

När en ny säsong av EU-gissning nu tar sin början finns det med andra ord anledningar för många att titta bakåt i tiden och åt sidan mot andra discipliner. Eller så tittar man framåt och gissar på – någon gång borde det sannolikt blir rätt.

Björn Fägersten

Tre trender som borde få näringslivet att ta politisk risk på allvar

De senaste åren har kännetecknats av dramatisk geopolitisk turbulens. Den arabiska våren och eurokrisen och är exempel på politiska skeenden som förändrat samhällen i Sveriges närhet. Det är också exempel på politiska risker som näringslivet haft svårt att hantera och som i grunden förändrat villkoren för marknader, investeringar och affärer. Företag som ännu inte rustat sig för att bättre kunna hantera politisk osäkerhet bör nu fundera över sin strategi. Politisk risk på hemmaplan, ekonomin som storpolitiskt slagfält samt riskhantering som utslagsfaktor är tre trender som kommer att öka näringslivets behov av politisk riskanalys de kommande åren.

Risker som tidigare förknippats med fjärran tillväxtmarknader förekommer nu på hemmaplan

Traditionellt sett är politiska risker sådant som investerare möter på tillväxtmarknader där de politiska systemen karaktäriseras av omognad och oförutsägbarhet. Nationaliseringar och exproprioriteringar i Sydamerika, revolutioner och statskupper i det postkoloniala Afrika samt kidnappningar och terrorism i Mellanöstern brukar ges som exempel. Politiska risker härrör antingen från direkt politisk påverkan på företags möjligheter eller på brist av politisk kontroll. De politiska riskerna har därför alltid varit störst där rättsstaten inte sätter gränser för godtyckligt maktutövande eller där politiska institutioner är för svaga för att skapa ordning. Fram tills nu har detta framför allt varit fallet på tillväxtmarknader. Företag har med varierande framgång försökt analysera och hantera dessa risker, ofta ad hoc, som en reaktion på ett missöde eller kris. Beslutsunderlag utgörs av allt från standardiserade riskindex, anekdotisk kunskap eller råd från före detta politiker och diplomater.

På hemmaplan ser det annorlunda ut. Det betyder inte att t.ex. svenska företag inte möter politiska risker på etablerade marknader eller för den delen hemma. Men de hanteras annorlunda. Med hjälp av juridisk kontroll säkerställs regelefterlevnad och genom lobbying och public affairs och försöker man värna sina intressen och påverka beslut inom spelets regler. Denna uppdelning är nu på väg att rämna, om inte i företagens arbetssätt så i alla fall till riskernas karaktär. Det legala alternativt makroekonomiska perspektiv som större delen av näringslivet försökte anlägga på eurokrisen visade sig särdeles illa lämpat för att förstå politiska förändringar som rörde sig utanför såväl lagboken som den ekonomiska kurslitteraturen. Rysslands aggressioner mot ett grannland har brutit mot regler som näringslivet så väl som stater tagit för givna efter det kalla krigets slut. Greklands eventuella utträde ur Eurozonen och Storbritanniens förhållande till den Europeiska unionen är aktuella exempel på hur politisk risk idag är en lika relevant faktor i Västeuropa som på tillväxtmarknader. Detta innebär att fler företag i framtiden kommer att ha behov av att kunna förstå, förutse och hantera politiska risker.

Marknaden är det nya slagfältet

Ett av den samtida politiska diskussionens mantra är att den klassiska geopolitiken är tillbaka. Perioden efter det kalla kriget – med tro på globalisering, ekonomisk interdependens och territoriets marginella betydelse – är slut. En ny era, eller möjligtvis en övergångsperiod, är här och kännetecknas av staters återfunna intresse för territorium, kamp om naturresurser och nollsummespel. I denna osköna nya värld är även ekonomin en självklar arena för maktutövande. Därav även geoekonomins återkomst – ett tillstånd där stater kortsiktigt söker relativa vinster, där ideal om frihandel och utveckling står svaga och där marknaden alltmer blir ett vapen. Det är i denna kontext Putin känner sig hotad av EUs ekonomiska samarbete inom det Östliga partnerskapet eller Hillary Clinton hoppades att det transatlantiska frihandelsavtalet skulle bli ett ”ekonomiskt Nato”. Ekonomin är makt och ska hanteras som sådan. Oavsett hur starkt detta synsätt på ekonomin är kan vi de facto konstatera att flertalet konflikter idag – från Ukraina till Sydkinesiska sjön – utspelar sig inom, eller har en tydlig ekonomisk dimension. Sanktioner, handelsblockader, stämningar och strategiska handelsavtal (snarare än multilaterala lösningar) är idag vardag. För företag innebär detta ökad utsatthet då man inte längre kan räkna med ”business as usual” under ökad konfliktnivå. Extra utsatta är företag som – korrekt eller felaktigt – kopplas ihop med en stat. För svenska företag finns det all anledning att bevaka denna utveckling noga då Sverige både är drivande inom politiska samarbeten som väcker känslor och har en tydlig internationell profil. Till detta kan tillägas att vårt geografiska läge som – enligt en ny rapport – kommer att generera riskexponering för lång tid framåt. 

Politisk riskhantering på väg att bli en marknadsmässig utslagsfaktor

Med en räntenivå under fryspunkten och en god tillgång till kapital kommer många företag snegla mot allt mer riskfyllda investeringsområden för att säkra avkastning. Samtidigt blir det uppenbart att företag idag spelar i olika ligor vad gäller ambition och kapacitet att möta dessa risker. Politisk riskanalys har i grunden sett relativt lik ut under decennier – expertutlåtanden, makroekonomisk data, utvecklingskurvor och tveksamma hypoteser blandas på mer eller mindre sofistikerade sätt. De senaste åren har en mängd nya verktyg gjorts tillgängliga. ”Big data”-analys öppnar upp möjligheter för företag att i realtid följa sociala och politiska trender.T.ex. kunde företag med rätt förutsättningar styra om lokala försörjningsled under förra årets Ebolautbrott genom att i realtid tråla sociala medier efter geo-taggad smittoinformation. Andra företag utvecklar istället kvalitativa metoder, såsom scenarieutveckling, där resiliens och manöverutrymme är målet snarare än att förutspå framtiden. Dock verkar många företagare ge upp inför den politiska världens komplexitet och går därmed relativt oförberedda in på komplicerade marknader. Kombinationen av att allt fler söker investeringar i politiskt riskfyllda områden och att det råder en markant skillnad i kunskap och ambition vad gäller hanteringen av dessa risker borgar för att politisk riskhantering kommer att segla upp som en marknadsmässig utslagsfaktor.

Slutsatsen är att politik – hemma och i fjärran – kommer att få en alltmer direkt roll i det internationella företagandets vardag. Hur ser det ut inom näringslivet – är beredskapen god?

Björn Fägersten

17 Maj 2015

Står svenskt näringsliv hjälplöst inför industrispionage?

I veckan presenterade Säkerhetspolisen sin årsrapport för 2014 med en ovanligt tydlig lägesbild över hotbilden mot Sverige. Mest uppmärksamhet har det ryska spionaget fått där kriget i Ukraina har lett till en dramatisk ökning av verksamheten. Många av målen rör Sveriges försvar och ska ses i relation till andra säkerhetspolitiska aktioner såsom kränkningar av luftrum och vatten. Men även svenskt näringsliv och den civila sektorn står inför ett betydande underrättelsehot. Med hänsyn till beredskap, sårbarhet och internationella samarbeten framstår det ekonomiska hotet som minst lika allvarligt som det säkerhetspolitiska.

Europas underrättelse- och säkerhetstjänster är idag pressade från två håll. På den ena fronten brottas västerländska analytiker och operatörer med rysk revanschism, den islamistiska terrorstaten IS och ett Nordafrika i säkerhetspolitisk berg-och-dalbana. Låt oss kalla detta den geopoliska fronten – den klassiska säkerhetspolitiken med dess mer eller mindre territoriellt bundna hot och intressen.

Den andra fronten – den geoekonomiska – handlar om statens handelsintressen, företagens hemligheter och forskningsframsteg samt hur dessa kan skyddas och stärkas gentemot andra aktörer [begreppen geopolitik och geoekonomi lämnar en del övrigt att önska och jag ämnar återkomma till dem i denna blogg inom kort].

För Sveriges del finns det anledning att oroa sig för detta två-frontskrig på underrättelseområdet. På det geopolitiska området har vi en stor kompetens vad gäller motståndare och deras ambitioner (läs Ryssland), vi väl fungerande internationella samarbeten (minns FRA-debatten) och en tydlig arbetsfördelning mellan relevanta myndigheter.

När det gäller det geoekonomiska underrättelsehotet ser det betydligt sämre ut.

För det första är Sveriges här synnerligen utsatt: vårt samhälles digitalisering, tekniska framsteg och näringslivets internationalisering ökar sårbarheten. ”I längden urholkas Sveriges konkurrenskraft” som Säkerhetspolisen kommenterade industrispionaget förra året.

Trots detta görs förvånansvärt lite. Många länder har valt en offensiv linje när det gäller att assistera sitt näringsliv. Det kan t.ex. handla om skräddarsydd information och riskanalys till exportföretag verksamma utomlands och ett nära samarbete med utsatta branscher hemma. Av oklara skäl – moral, ideologi, naivitet? – har Sverige valt en mer försiktig linje. Även näringslivets branschorganisationer håller en påtagligt låg profil i frågan.

Vad gör då våra underrättelsetjänster mot det geoekonomiska underrättelsehotet?

Sverige har kompetenta underrättelsetjänster. Men ansvaret för att stoppa industrispionage faller mellan stolar. Säkerhetspolisen agerar bara om en annan stats underrättelsetjänst ligger bakom. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten fokuserar på förändringar i omvärlden och säkerhetspolitiska hot mot Sverige. Denna strama uppdelning passar särdeles dåligt eftersom det internationella industrispionaget idag utgör ett komplext cyberhot där kriminella grupper, ”hacktivister” och främmande stater formar oheliga allianser. Den vanliga polisens förmåga att analysera globala kriminella värdekedjor och mota dessa oheliga cyberallianser i grind får antas vara begränsad.

Kanske måste vi då som liten stat förlita oss på internationellt samarbete?

Det blir tyvärr svårt. Belgiens underrättelsechef delade nyligen in utländska underrättelsetjänster i kategorierna vänner, neutrala och fiender. Men detta gäller bara geopolitiken. På den geoekonomiska fronten finns det enligt underrättelsechefen bara en kategori utländska underrättelsetjänster: fiender. Lägg till detta utländska företag, hackergrupper och individer som av olika anledningar vill stjäla information eller störa verksamhet. Är det därför dags att bygga upp en gemensam förmåga för ekonomiskt kontraspionage? Tanken luftades senast av EU-kommissionären Yvonne Reding efter NSA-skandalen. Nej tack svarade medlemsländerna. Det skulle vara som att låta räven vakta hönsgården. En rapport som läcktes av Wikileaks förra året påstår att Tyskland årligen förlorar mer pengar på industrispionage från Frankrike än från Kina. Så räkna inte med någon ”ever closer union” på detta område. Inte ens åt väster kan Sverige stå med ryggen fri. I Edward Snowdens dokument framgick hur intresserad NSA var av at bevaka den svenska högteknologisektorn.

Sammantaget så är det på det geoekonomiska fältet oklart vem fienden är, oklart vem ens vänner är och oklart vem som ska hantera problemet.

Det sägs att en liten, kunskapsintensiv exportnation är beroende av öppenhet. Kanske borde denna öppenhet i Sveriges fall kombineras med en rejäl dos realpolitisk medvetenhet vad gäller industrispionage. Förhoppningsvis kan Säpos rapport och deras nya relativt öppna förhållningssätt öka medvetenheten om dagens underrättelsehot. För just nu utgör Sverige en högst levande måltavla.

Björn Fägersten

Mars 2015