Med det brittiska valet avklarat påbörjas nu en ny säsong av EU-gissning, där tvärsäkra uttalanden om kriser, uppbrott och utträden kommer att hagla. Många sådana analyser borde börja med frågan: Varför hade jag så fel sist?

I dagens DI kan man läsa att ’Storbanken tror på ”Brexit”’. Det är Deutsche Bank som har startat ett gediget arbete med att analysera och förbereda sig inför ett brittiskt utträde ur EU. Det låter på alla sätt rimligt även om det – som en amerikansk bankman uttrycker det i artikeln – är svårt att veta exakt vad man ska förbereda sig på.

Detta ger dock en föraning om vad det kommande åren kommer att fylla ekonomisidorna med: tvärsäkra förutsägelser om när/hur/varför land X kommer att lämna Euron/EU. Många av de chefsanalytiker/chefsekonomer/krönikörer/åsiktsproducenter som ivrigt kommer att deltaga är precis samma aktörer som för några år sedan inte bara kunde förutsäga Greklands/Spaniens/Italiens/Finlands(!) utträden utan även exakta datum för dessa. Nåväl, alla kan ha fel, minnet är kort och det räcker ofta med att ha rätt en gång för att få orakelstatus. Det är med andra ord fullt rationellt av dessa aktörer att hoppa på tåget igen.

För den som är seriöst intresserad av att sia kring EU:s framtid finns det däremot anledning att fundera över de senaste årens felgissningar. Den ledande frågan för många borde då inte vara varför vi hade så fel utan varför vi var så säkra på att vi hade rätt.

Min egen erfarenhet från ett antal expertpaneler och rapportskrivande är att alltför många hade ett – som jag kom in på i ett tidigare inlägg – ensidigt fokus på ekonomin eller juridiken. ”Det kommer inte gå, fördragen förbjuder länderna att ta på sig varandras skulder”, ”den lösningen skulle bryta mot stabilitetspakten”, ”det skulle vara ekonomiskt självmord att stanna i Eurozonen under dessa förutsättningar”, ”pengarna tar slut dag x vilket automatiskt tvingar fram beslut y” etc etc. Insikten att EU i grunden binds ihop av politik och att regler och fördrag bara är en föränderlig manifestering av detta tog lång tid att sätta sig. Att ett ekonomiskt självmord för många politiska aktörer är långt mer attraktivt än ett politiskt självmord var inte uppenbar för alla. Att nästan ingenting inom politikens värld automatiskt leder till något annat var en nyhet för många.

När en ny säsong av EU-gissning nu tar sin början finns det med andra ord anledningar för många att titta bakåt i tiden och åt sidan mot andra discipliner. Eller så tittar man framåt och gissar på – någon gång borde det sannolikt blir rätt.

Björn Fägersten